Postman Rasmussen rapporterar

Hej och välkomna än en gång!

 

Som vanligt vill jag inleda mitt blogginlägg med att be om ursäkt för att vi inte har publicerat något skoj på alldeles för många dagar. 

 

Framtiden som den ser ut nu är väldigt ljus. Jag ska ju börja plugga till hösten, Mollie kom in på lärarhögskolan i Malmö (grattis älskling!) och vi har fått en lägenhet att bo i. Ja, det stämmer, jag var på visning förra söndagen, och jag måste säga att det ser väldigt bra ut. Den 21:e nästa månad går flyttlasset mot de södra delarna av vårt lagom avlånga land. 

 

Jag jobbar vidare på posten och klättrar på karriärstegen. Det tuffa slitet har lett till svåra skador. När jag säger skador så menar jag inte psykiska problem av all stress, jag menar inte heller ryggsmärtor av tunga lyft eller förslitningsskadorna som uppstår av det i många fall ganska statiska arbetet. Nej, den här gången är det min armbåge och min tumme som råkat illa ut. Armbågen fick för sig att det var en bra ide att mosas mellan två burar och tummen tyckte det var okej att slita sönder ett ledband genom att böjas alldeles för många grader bakåt.

Nu är det olyckligtvis så att min tumme fortfarande inte är bra, inte alls, trots att det var ett par-tre veckor sedan "olyckan". Om man skadar sig på posten så ska man skriva en så kallad "Aj" rapport, det är om det skulle gå så illa att något inträffar som gör att man yttrar ordet "aj". Jag undrar om det finns "Ajsominihelvetesjävlakukrövhåls"-rapporter att fylla i, eftersom det snarare var det än "aj" som hade vrålats ut om  min inre röst inte hade gjort skäl för sitt namn.

 

Mollie sliter också, fast på hemmaplan, hon ligger och svettas i sängen med en bok framför näsan (det tar hårt på ögonen).

Hon kämpar framför datorn (sliter ut lederna i fingrarna)...

...och hon vandrar omkring i ovisshet (inte bra för fötterna utan inlägg).

 

Nej, hon har heltenkelt lite semester nu inför en tuff studeringsperiod. Välförtjänat, bör tilläggas, yttrade hon precis. 

 

Förrutom att skriva blogg, så har vi fått en ny hobby. Vi spelar numer The Sims 3! (på heltid, tillägger Mollie)

Vi spelar med "Engelbert Humperdinck" som är min karaktär, "Esther Mol" som är Mollies och "Martin och Mollie" som är, ja, våra tillsammans. 

 

 

Engelbert Humperdinck spelar gitarr i stadsparken

 

 

 Esther Mol och Engelberts rygg 

 

 

 

Jämfört med sina föregångare så är det förbättrat på alla punkter (nästan) som gjorde det så enormt frustrerande att spela 1:an och 2:an, vilket gör att det i princip är fullkomlig njutning man upplever under sin vistelse i Sunset Valley. Tummen upp för Sims 3!

 

Vårt tidigare "sluta-röka-projekt" gick kanske inte riktigt som beräknat. Vi har misslyckats totalt de senaste månaderna och vi ber så hemsk mycket om ursäkt för det. MEN... Lyckligtvis (?) tillåter inte vår ekonomi ett endaste bloss så vi har heltenkelt varit tvugna att hålla upp! Fredags var dagen då det sögs in rök i våra lungor sist. Vi får se hur det går i fortsättningen. 

 

 

Jag har förresten en rolig sak att berätta som hände precis i början av min karriär som postiljon. Jag och Mollie satt och väntade på bussen som jag skulle ta till arbetet, jag iförd full posten-mundering. Vi såg på håll att en brevbärare kom cyklandes, värt att tillägga så jobbar jag på en paketterminal och hade därför inte en aning om vem personen i fråga var. Men eftersom vi postisar har ett visst band mellan oss, ungefär som MC människor och alkisar har, så nickade den trevliga kvinnan på mig när hon cyklade förbi! Det värmde gott i mitt skånska hjärta. Vi är ju som en enda stor familj på Posten.

 

En sak som just slog min mycket intellektuella flickvän och blivande sambo Mollie, var att tvättkorgen som nyligen inhandlats är vår första gemensamma "hus-sak". Det ska ju börjas någonstans! Tummen upp för tvättkorgen!

 

Jag hade gärna stannat en stund till men nu ska vi ha "spa-kväll". Det inkluderar ett varmt och ångande fotbad, ögonbrynsvaxning och ansiktsmask med tillhörande gurkskivor på ögonen. 

 

Hej på er alla och ha det så bra till nästa gång vi ses! Hälsar Mollie och Martin

 

För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.

 

 

 

 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0